Prince of Darkness

JIMI HENDRIX 1942-1970

   

   Någon gång 1967 hörde jag första gången på radio låten ”Hey Joe”. En isande kylig distanserad röst och ett plastiskt rörligt gitarrspel som inte liknade något jag tidigare upplevt. Snart kom också en uppföljare, ”The wind cries Mary”. Artisten visade sig heta Jimi Hendrix och var plötsligt världsberömd. 1970 var han lika plötsligt borta. Död av en överdos, bara 28 år gammal. Likt ett sprakande fyrverkeri som plötsligt lyser upp en svart natthimmel, och sen lika plötsligt dör bort igen. ” Stars and stripes” med kulsprutesmatter och dykande bombplan...

   Efter Hendrix blev inget sig likt, han hade för alltid revolutionerat gitarrspelet. Otaliga är de världsstjärnor som beundrat och påverkats av honom. Och när t.ex. Bob Dylan hört Hendrix framföra ”All along the Watchtower” var det den enda möjliga versionen, trots att Dylan själv gjort låten. Men att imitera Jimi Hendrix är nästan omöjligt. Han var vänsterhänt och spelade med gitarren vänd åt ’fel’ håll. Däremot hade han inte strängat om den, utan hade alltså lägsta strängen nederst på greppbrädet. Det innebar att hans greppteknik blev helt olik andra gitarristers.

   Trots att Jimi Hendrix dog 1970 kom han att sätta sin prägel på hela 70-talet, även vad beträffar scenframträdandet. Han uppvisade mot slutet ett destruktivt drag, brände upp och slog sönder gitarrer. Men samtidigt visar hans sena kontakter med Miles Davis att han kanske var på väg över till jazzmusiken.

   Hendrix uppträdde flera gånger i Sverige. Själv var jag vid denna tid strängt upptagen trebarnsfar med heltids lärarjobb i Aspudden. Men flera av mina elever gick på hans konserter, någon fick också låna med sig en av skolans filmkameror för att smygfilma. Hade kameran varit av bättre kvalitet så kunde nog den filmen senare ha dragit in en halv förmögenhet...

   Mitt porträtt av Jimi Hendrix var det första av mina ”magiska porträtt”. Inspirerad av Dalis målning ”Mae West” ,av Lena Svedbergs kaotiska teckningar och av Francis Bacons såriga, förvridna porträtt började jag teckna en blyertsskiss. Detta var under mina år som lärare. Skolan låg i ett område med stora sociala problem, droger, spritmissbruk, splittrade hem. Jag fann ändå att i dom lugnare klasserna var den bästa pedagogiska metoden att själv sitta och arbeta mitt bland eleverna.

När skissen var klar började jag hemma arbeta med en ganska stor olja, 150 cm hög. Jag arbetade på målningen i fyra år. Den visades sen på Liljevalchs vårsalong i Stockholm det året tillsammans med en målning av punkaren ”Sivan” i T-banecentralen, och ett av mina stilleben med en vissen blombukett. Mina målningar väckte stor uppmärksamhet och avbildades och kommenterades i såväl press som på SVT.