OTTO

  Jag var väl kring femton när jag första gången träffade Otto. Mina föräldrar hade till sist hittat sitt sommarparadis, ett gammalt timrat artonhundratalstorp. Intill det låg en rätt stor sjö, och då ville vi förstås fiska. Otto hade strandtomt och därmed fiskerätt där, så av honom köpte vi fiskekort för en dag. Under mycket hummande präntade han mödosamt ner uppgifterna på det lilla kortet, och vi betalade dom fem kronorna. Under tiden såg jag mig fascinerat kring i hans hem, så präglat av hans ensamhet, av en annan tid och ett annat sätt att leva.

  Åratal senare, när jag på allvar kommit igång med mitt oljemåleri, frågade jag Otto om jag fick måla honom i hans hem. Han tog frågan väldigt avspänt, tyckte att det gick väl bra. Sen kom jag att alltså att tillbringa rätt mycket tid hemma hos Otto. Han berättade gärna om gamla tider, och ibland bjöd han på en öl eller ett glas av sitt eget blåbärsvin. Det hade en utpräglad smak av bakjäst, var rätt geggigt och hade sällan fått jäsa klart. Otto hade ett speciellt sätt att se på min målning, kommenterade särskilt låsvredet till kammaren: Det hänger lite raggligt, precis som det ska!

  Tyckte jag ville tacka Otto för hans gästfrihet, så jag köpte hem en flaska whisky och bjöd över honom. Det var väl inte så lyckat. Efter bara ett litet glas blev han så full att jag fick hjälpa honom ta sig hem. Årtionden av drickande hade satt sina spår…
Jag gifte mig och vi fick barn. Eftersom jag första åren jobbade som lärare reste vi varje sommar upp till paradiset i Dalarna. Pappa gick bort och mamma ville inte längre åka dit.

  En sommar när vi kom upp stod Ottos möbler ute på gården. Han hade gått bort och det skulle bli auktion. Sen stod den gamla kåken tom och förföll, syrener och lupiner växte sig allt högre runt väggarna. Tills traktens storbonde köpte tomten och rev hela rasket.