Prince of Darkness


Prince of Darkness


JIMI HENDRIX 1942-1970

   

   Någon gång 1967 hörde jag första gången på radio låten ”Hey Joe”. En isande kylig distanserad röst och ett plastiskt rörligt gitarrspel som inte liknade något jag tidigare upplevt. Snart kom också en uppföljare, ”The wind cries Mary”. Artisten visade sig heta Jimi Hendrix och var plötsligt världsberömd. 1970 var han lika plötsligt borta. Död av en överdos, bara 28 år gammal. Likt ett sprakande fyrverkeri som plötsligt lyser upp en svart natthimmel, och sen lika plötsligt dör bort igen. ” Stars and stripes” med kulsprutesmatter och dykande bombplan...

   Efter Hendrix blev inget sig likt, han hade för alltid revolutionerat gitarrspelet. Otaliga är de världsstjärnor som beundrat och påverkats av honom. Och när t.ex. Bob Dylan hört Hendrix framföra ”All along the Watchtower” var det den enda möjliga versionen, trots att Dylan själv gjort låten. Men att imitera Jimi Hendrix är nästan omöjligt. Han var vänsterhänt och spelade med gitarren vänd åt ’fel’ håll. Däremot hade han inte strängat om den, utan hade alltså lägsta strängen nederst på greppbrädet. Det innebar att hans greppteknik blev helt olik andra gitarristers.


   Trots att Jimi Hendrix dog 1970 kom han att sätta sin prägel på hela 70-talet, även vad beträffar scenframträdandet. Han uppvisade mot slutet ett destruktivt drag, brände upp och slog sönder gitarrer. Men samtidigt visar hans sena kontakter med Miles Davis att han kanske var på väg över till jazzmusiken.

   Hendrix uppträdde flera gånger i Sverige. Själv var jag vid denna tid strängt upptagen trebarnsfar med heltids lärarjobb i Aspudden. Men flera av mina elever gick på hans konserter, någon fick också låna med sig en av skolans filmkameror för att smygfilma. Hade kameran varit av bättre kvalitet så kunde nog den filmen senare ha dragit in en halv förmögenhet...

   



Zeitsgeist – tidsanda och tidsande – kallas mastodontutställningen som just nu visas i ett gammalt Gestapokvarter i Berlin. Åttiotalets dödslängtan illustreras med kraftfulla 30-40-talsmotiv; bombade städer, flygraider och Hitleransikten och över alltsammans en tung ångest.

Det är inte skelettdöden som åsyftas i Berlin och nu i Stockholm, utan en skön vällustig död. Minns tonen i filmen Cabaret med konferencieren som likt en allvetande med spefullt leende spår ond död och en hopplös framtid. Konsten är konkret, oskön, ofta med en slående frånvaro av människan…

… På Liljevalchs är det inte bombraider som valts till motiv, utan punkare, Sergels torg och våldtagna kvinnor. Tidsandan är alltid storstaden och oftast Stockholm.

Så är det, Så ser det ut, säger Zoladz och Isheden…

Anneli Uggelberg

Svenska Dagbladet